Hon försöker febrilt klättra upp för de höga tegelstensväggarna men det är lönlöst. Panikslaget och förtvivlat klöser hon på väggarna, skriker, gråter. Ignorerar de uppskrapade händerna efter försöken att klättra upp och göra sig hörd.
Smink som rinner, blod som fläckar ner de vita kläderna. En krossad människa ihopkrupen i ett mörkt hörn mitt i ingenstans. Som bara längtar efter att det ska komma ett rakblad och skära upp väggarna som håller henne fångad. Hon reser sig upp igen, hennes gula lysnade ögon har en nyfunnen beslutsamhet men ändå, ett stort tvivel. Hon tar ett djupt skakigt andetag, sluter ögonen, knyter näven och slår den så hårt hon kan mot väggen som inte viker sig en tum. Desperationen ökar, hon skriker för full hals, skriker om hjälp, ber om befrielse. Slår händerna mot väggen i ren panik, tegelstenarna är nerstänkta med blodet från hennes uppslagna knogar. Men det gör ingen som helst skillnad. Hon måste bli fri!

Hon kryper återigen tillbaka in i sitt hörn och bara tysta snyftningarslipper ut mellan hennes läppar. Hon andas häftigare och sluter sina gula ögon. Biter sig i överläppen och lutar huvudet mot knäna. Hopplösheten sköljer över henne som en stor våg...