En ängels resa

Jag är ingen människa, jag är en ängel. Ni människor vill mig illa. Det ni inte förstår förstör ni och mig kommer ni aldrig förstå. Ni kallar mig annorlunda och skrämmande, men det är bara för att ni inte är vana att sola er i min änglaglans. När jag försökte berätta det för er sa ni bara att jag hade fel, att jag var precis som er andra men att jag var sjuk. Det var ni som hade fel! Ni försöker få mig att lita på vad ni säger, trots det ljuger ni om vad jag är! Vad ni än säger så kommer jag alltid vara jordens ensammaste ängel.

Ibland vecklar jag ut mina vingar och flyger upp bland de tysta molnen. Trots deras tystnad så har de mycket att säga. Det är bland dem jag känner mig hemma på riktigt. Bland dem blir mitt väsen levande. Änglar trivs inte på jorden, så många flyger sin väg. De flyger upp till molnen och stannar där för alltid. Efter de flugit kan man inte hitta dem igen, hur mycket man än letar. Jag har träffat två änglar som var precis som jag, vi var alltid tillsammans, sammankopplade. Sedan flög de sin väg och lämnade mig ensam. Deras jordfamiljer blev väldigt ledsna och begravde änglarnas skal i jorden. Änglarna som flyger lämnar sitt skal efter sig, de behöver det inte längre. Skalet blir kallt och blekt efter att ängeln i det försvunnit.

Mina änglar bad mig att flyga med dem så vi kunde bli verkligt lyckliga tillsammans. Jag vågade aldrig göra det. Det finns ingen jag saknat så mycket som jag saknar dem. Men jag vet att vi kommer träffas så fort jag vågar flyga. Vi ska träffas i den vita himlen där vi kan vara de vi skapades för att bli. Människorna kallade dem döda, de sa att de hade ”begått självmord”. Men de vet inte att vi änglar inte lever för än vi flugit.

Trots att jag är en ängel har jag människovänner som jag nästan tycker om. Det finns en människa som betyder otroligt mycket för mig, hon kallas Loppan trots att hon egentligen heter Norelle. Jag har aldrig frågat varför. Vi pratar egentligen inte så mycket om sådana smådetaljer. Ofta sitter vi bara på hennes balkong och röker. Loppan är mycket smal och människorna kallar henne anorektiker, men det tror jag inte att hon är, inte egentligen. Jag pratade med henne när jag funderade på att flyga med mina änglar och hon bad mig att stanna kvar hos henne. Jag kommer precis ihåg vad hon sa.

”Jag vill inte att du lämnar mig, mitt liv skulle inte vara värt att leva om jag inte hade en ängel som du i min närhet.” Hon tog ett bloss på sin halvrökta cigarett och tittade ned i marken.

”Men gumman, du behöver inte mig för att leva. Jag kommer alltid finnas inom dig” sa jag och lade armen om henne.

”Hur kan du vara säker? Jag behöver dig här, annars vet jag inte vem jag kan prata med. Du är den enda jag någonsin litat på”

”Jag stannar med dig om du behöver det. Men jag kommer nog inte stanna för evigt. Änglar hör hemma i himlen vet du.” Jag pussade henne på kinden och lutade huvudet mot hennes axel. Sedan satt vi så en lång stund utan att säga ett ord. Loppan och jag har haft många såna stunder genom åren och jag älskar varenda en av dem.

Min jordfamilj verkade aldrig tycka om mig. Jag har en syster som är några år äldre än mig och hon har alltid varit den som mina jordföräldrar tyckt bäst om. De har alltid berättat för mig hur mycket bättre hon är på allt. Hon är vackert smal, fin hud, bra på sport, högsta betyg i skolan. Jag har alltid försökt vara som henne men aldrig lyckats vara lika bra. Det var då jag började förstå att jag inte var en människa. Jag kände att de var så avlägsna och att jag inte hörde hemma bland dem. Jag gjorde så bra jag kunde i skolan men fick aldrig högsta betyg i något. En gång fick jag VG på ett prov. Då sa de inte ens att det var bra jobbat. Samma dag kom min syster hem med tre prov hon hade fått MVG på och då blev de så stolta. I takt med att hennes betyg höjdes, sänktes mina.

När jag fyllde arton flyttade jag hemifrån så snabbt jag kunde för att slippa dem. Jag gick ut nian med usla betyg men klarade mig mirakulöst nog vidare till gymnasiet. Där gick det däremot inte så bra. Jag hoppade av efter första året och började praktisera på olika ställen vilket gav mig lite pengar. Så fort jag hade sparat lite flyttade jag så långt ifrån min familj jag kunde. Det var då jag träffade änglarna. Vi bodde i samma lägenhet och hade det ganska bra i några år. Efter de flugit bodde jag kvar i lägenheten och levde på socialbidrag utöver mina små inkomster från praktikjobben. Sedan började allt gå utför och jag åkte in och ut på olika behandlingshem. Tydligen trodde de att jag var schizofren. Sanningen är att jag bara var ängeln jag föddes till. De kan inte acceptera mig. Jag åt aldrig medicinerna de gav mig eftersom de var till för att få mig glömma.

Under tiden jag har skrivit detta har jag insett att jag egentligen inte hör hemma här över huvud taget. Jag måste resa till mina änglar. De saknar mig och jag saknar dem. Jag saknar samhörigheten med himlen. I ett skåp här hemma har jag en cocktail av piller som jag samlat på mig. De har bara väntat på den dagen då jag ska veckla ut mina vingar och flyga för alltid. Den dagen blir idag.

Jag vet att du kommer läsa detta Loppan så läs extra noga här:

Kommer du ihåg alla de gånger vi suttit på balkongen och rökt? De gånger då någon av oss råkat sagt något så konstigt att vi båda bryter ihop av skratt? Det är så jag har vart som lyckligast. Men både du och jag måste inse att vi inte kan vara tillsammans här på jorden längre. Men vi kommer ses i himlen, det lovar jag dig. Änglar ska inte bo på jorden, vi trivs inte här. Jag är inte skapad för detta meningslösa jordeliv. Jag älskar dig och kommer alltid göra det.

Jag är tacksam för all tid jag har spenderat på jorden men nu ska jag äntligen flyga dit jag hör hemma. Hata mig inte för att jag lämnar er, älska mig för att jag var här.