När man är tretton år är man fortfarande ett barn. Ett barn ska inte leva flera år i tron att hon är sämre än alla andra på grund av sina egna handlingar. Hon ska inte heller leva flera år i skam och rädsla för allt som kan komma att påminna henne om det hon gjort. Det barnet var jag för två år sedan. Idag är jag femton år och lever med depressioner, ätstörningar, självhat och en konstant längtan efter att skada mig själv.


Ovanstående stycke skrev jag för ett år sedan. Idag är jag inte den tjejen. Jag har vuxit i mig själv och mår betydligt bättre än tidigare. Istället för att hata mig själv, hatar jag de som skadade mig. Istället för att söka mig till människor som är dåliga för mig, har jag en underbar pojkvän som hjälper mig när det behövs. Istället för att kräkas upp allt jag äter, har jag börjat acceptera mig själv som jag är. Självklart är det svårt ibland. Men jag har börjat lära mig hur jag ska hantera alla jobbiga känslor. Mitt självförtroende växer för varje dag och jag behöver inte längre låtsas att jag är glad. Tack vare min underbara psykolog och mina vänner och familj, har jag tagit mig igenom det där helvetet jag levde i.