Idag är jag självskadefri sedan 54 dagar tillbaka. Femtiofyra jävla dagar och nätter som varenda en präglats av mina äckliga tänkar på att falla tillbaka. De senaste två dygnen har jag konstant tänkt på hur gärna jag vill göra illa mig men trots det har jag inte brytit mitt löfte om att låta bli. Och det är någonting jag är fruktansvärt stolt över och som jag gärna vill dela med mig av.

 

Tumblr har blivit en stor del av mitt liv sedan ett par månader tillbaka och har räddat mig flera gånger när jag varit nära att falla tillbaka. Det känns som att det finns fler förstörda människor där, en plats där jag inte är så ensam som jag vanligtvis känner mig.

 

Gårdagen var riktigt tuff faktiskt, jag grät och ångesten trodde jag skulle kväva mig, men det gick ändå bättre än väntat. Jag ringde min pojkvän och så fort jag hörde hans röst började jag gråta ännu mer, jag vet faktiskt inte själv varför jag reagerade så. Men han förstår mig nu, och det känns så otroligt bra att veta att han finns där och stöttar mig i detta. Jag hade verkligen inte klarat det utan honom. Ibland känner jag att det enda jag vill är att täcka mina armar med ärr, men när jag pratar med honom hjälper han mig förstå att jag är bättre än självskadan och att man faktiskt kan klara sig utan den. Han är ovärdelig för mig, och jag kan inte längre se en framtid utan honom (ja, jag vet hur det låter, men det är så det känns). Om 18 dagar har vi varit tillsammans i ett helt år, och han har visat mig hur kärlek ska kännas vilket jag är extremt tacksam för.

 

Jag känner att jag kanske kommer börja skriva här lite oftare, och kanske dela med mig av mina framsteg lite mer frekvent. Kanske att man skulle börja blogga om vägen till ett friskt liv, i stället för att bara skriva när jag mår dåligt. Jag tror det kan vara nyttigt för mig, och kanske även hjälper mig undvika att trigga andra som läser. Men vi får se vad som händer. Min nuvarande inställning är att ta en dag i taget och klara sig igenom den.

 

Ha det bäst

Graphite