Jag är totalt livrädd inför morgondagen. men måste göra det ändå.

Detta är för mycket, jag kommer varken klara att flytta eller om pappa skulle flytta hemifrån. Fan ta hans depression under hela min barndom, fan ta hans 12 års långa skjukskrivning, FAN ta tiden då han låg under en kudde och hade ångest och var okontaktbar under större delen av min barndom! Vill bara gråta just nu.. men det kan jag inte göra nu, jag är ju inte ensam. Pappa ligger i o försig i sängen bakom mitt säta och sover men det har ingen betydelse. Om tre timmar borde han och jag vara hemma i tierp igen, längtar verkligen efter det, efler min mjuka säng, fter mina rakblad och anteckningsblock... Vill spy, har inte gjort det på hela dagen.. Fan..

Vill inte vara svag, vill inte ha det såhär!!