Idag har jag gjort något jag ångrar som fan. Ska till skolans kurator idag klockan 13.00. Hur ska man klara av att prata om ätstörningar, självskadebeteende och övriga problem när man inte känner någon som helst tillit till människan som sitter framför en och ska hjälpa en att ta sig upp ur skiten? Nej, jag vill inte dit, men jag gör det inte för min skull heller, konstigt nog börjar jag trivas med att må så här, jag klarar skolan bra, håller fokus o har inga självmordstankar. Kanske att det är jobbigt ibland, kanske att jag kan skära för djupt, eller skadas för att jag spyr, men spelar det verkligen någon roll? Människor tycker om mig , jag vet. Det är därför jag inte gör något. Mina vänner, min pojkvän och min familj gör jag allt för, verkligen allt. För jag älskar dem så jäkla djupt, de är verkligen de som gör mg levande.


Nu ska jag gå och tvätta håret för första gången med mina dreads i. Kommer bli intressant som tusan!