Jag kommer ihåg när en flicka var med sin mamma på kyrkogården för att tända ljus på sin gammel mormors grav. Den flickan mådde bra och var ungefär som alla andra 10 åringar. Hon stod där brevid sin mamma medan hon böjde sig ner för att tända ljuset med den limegröna tändaren de köpt nån vecka tidigare.  Flickan höll i det kyliga gravljuset och lät sin blick följa mammans rörelser när hon öppnade locket till ljuslyktan, reste sig upp och ställde sig mittemot henne. De mötte varandras blickar och mamman sa " Nu ska jag tända, håll i underdelen av ljuset så jag inte råkar bränna dig, det skulle inte gammel mormor tycka om". Flickan log och tårarna började bränna bakom ögonlocken, hon har alltid haft svårt för att gå dit. Hon stängde av sina tankar, flyttade ned sina händer till ljusets undersida och tittade sig omkring istället, det var då hon såg alla andras gravar, på en del hade ljuset slocknat. Det var ju trots allt människor som låg under stenarna, människor som hade haft familj, vänner och kanske till och med husdjur. Hon tyckte det var orättvist att hennes gammel mormor fick ett nytt ljus men de andra fick ligga där totalt bortglömda tills någon av deras anhöriga kom och tände deras minne. Under tiden hon funderade på detta hade hennes mamma tänt ljuset och skulle precis ta det ur flickans händer.
- Mamma, kan jag få låna tändaren ett tag?
- Klart du kan, vad ska du med den till?
- Du ska få se. Svarade flickan lugnt och gick till närmaste grav vars ljus hade slocknat. Gravplatsen såg ut att vara nära på övergiven men ändå fanns det ett ljus där. Hon satte sig framför stenen och öppnade ljusets lock, tände tändaren och höll dem mot den svarta veken tills en blå låga började få liv. Sedan ställde hon tillbaka ljuset prydligt på samma plats som tidigare.

Hon upprepade proceduren vid nästa grav, och nästa, ända tills hennes mamma sa att de var tvungna att gå tillbaka till bilen igen. Flickan blev besviken och sa "Men mamma, jag har inte tänt alla ljus än?". "De kommer ändå slockna så småningom gumman. Pappa och din syster väntar i bilen. Skynda dig på nu."

Hon gick hand i hand med sin mamma på den krattade grusgången, bort från gravarna, bort från sin gammel mormor. Flickan har inte vart där så många gånger sen dess, bara på Halloween och dagen innan julafton. De brukade alltid äta julmiddag hos henne, varje år så långt tillbaka flickan kan minnas. Hennes gammel mormor gjorde världens godaste köttbullar och luktade så gott. För ett par år sedan när flickan skulle byta örngott i sin säng hittade hon ett, längst bak i garderoben som luktade precis som henne. Flickan borrade ner ansiktet i det och tog flera djupa andetag. Örngottet var vitt med rosa spets på den ena kanten. Hon har inte vågat kolla om det finns fler med samma lukt eftersom det sista hon vill är att bli av med lukten som väcker så många minnen.

Flickan är Graphite nu, inifrån och ut.