Jag har adrig kännt mig så här hopplös, sårbar, dum, elak, tom, rädd och förvirrad på samma gång tidigare. Ärligt talat, det här skrämmer skiten ur mig. Det hade vart så lätt, att bara sätta den kalla, vassa metallen mot handleden, trycka och dra det, långsamt längs med blådådern. Sen bara vänta på att sakta få somna in, kanske göra det i bubbelbadet. Eller gå ut till en fin glänta i skogen med ett rep och klättra upp i ett träd någon stans. Tror det mest sannorlika för mig hade vart tabletter, bara att gå till pappas skåp fullt med antidepressiva och lugnande. Först tar man en överdos av något, vet inte vad o sen tar man lite tabletter från några olika kartor så borde man dö rätt fort. Eller?

Känner mig dum son gråter för det här, jag HATAR att gråta. Och jag HATAR alla former av känslor för tillfället. Nu ska jag sova. God natt!