Han kom aldrig, satt där utanför i 40 minuter och väntade, kan ju ha blivit ett missförstånd men vad jag vet så sa vi 10 över 1. Jag vill inte dit längre, det kändes som om jag satt på en spikmatta hela tiden. Har ni någonsin upplevt att man sitter i en situation där det värsta som kan hända är att man börjar gråta, men ändå bränner tårarna under ögonlocken?

Nu har jag gjort det i alla fall. Nu skiter jag i all hjälp, blir bara sviken känns det som.