Jag måste bara få ur mig detta på något sätt. Jag mår så jävla dåligt över att hålla detta helt för mig själv så jag vet inte vad. Det äter liksom upp mig inifrån och jag verkligen känner hur det gör ondare och ondare för var dag. Ändå vill jag inte ringa och säga att jag behöver dig trots att jag borde eftersom jag verkligen just nu mår helt åt helvete. Sist jag skrev om detta tog jag bort det men jag står bara inte ut med att hålla det hemligt. Bloggen är trots allt en del av mig nu och hur ska man kunna undanhålla en del av sig själv för sig själv?

Vill klargöra att detta som hände mellan killarna och mig skedde via nätet

Jag kände hur det rann över nu när jag såg hur mitt ex, rasmus, hade skrivit någon skit på facebook. Jag kan inte fatta att jag inte hade raderat honom än. Jag trodde att jag hade gjort det men tydligen inte. Det han skrev var ändå inget speciellt o så men på något sätt fick det mig att börja tänka. Det första jag tänker varje gång när jag ser hans bild är " Jag hatar honom" och det stämmer, jag hatar honom. Och det är inte många människor jag hatar. Han har plågat mig så jävla mycket på alla sätt som går, vart självisk, överlägsen. hotat med att ta livet av sig när jag ville göra slut, vart otrogen med typ tusen andra tjejer samtidigt som han var tillsammans med mig och utnyttjat mig sexuellt. Men jag vet inte om man kan kalla det utnyttja när vi var ihop, trots att det enda han ville ha av mig var sex. Och precis när jag började tycka om honom (konstigt nog) så stack han o sen tog det slut. Under tiden vi var tillsammans höll jag på med flera killar fram till att jag började tycka om honom vilket jag inte gjorde för än efter ungefär fyra månader som par. O varenda kväll i nästan ett halvår ville han att jag skulle visa mig för honom. Och varje gång efteråt ville jag bara försvinna.

Innan honom höll jag på med andra killar, det hände att det blev flera på en kväll bara för att jag inte vågade säga nej. De fick inte bli besvikna på mig även fast jag hatade det jag gjorde för dem. Sen efter mitt ex kom ju K. Han räddade mig på något sätt till en början. Men sen gick det över till ett rent helvete. Han fick mig att mp dåligt men ändå så jävla bra. Och jag blev förälskad men ändå inte riktigt kär i honom. Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna bli kär i honom om jag ska vara ärlig. Han hade flickvän (sambo) och ändå höll vi på som vi gjorde. Han är för i helvete 22 år gammal nu och jag fattar att jag betedde mig som en jävla slampa som hade sexuell kontakt med honom ändå. Här om veckan fick jag veta att han o hans tjej hade vart förlovade i över ett år så då stack jag. Fan vad ont det gjorde.

Sen kom ju bobban, den första killen jag kan känna mig trygg med och som jag verkligen e kär i. Han hjälper mig och finns alltid för mig. Det är imponerande hur han plallar med att hantera en sån som jag. Vad ska man kalla en sån som jag, sinnessjuk, hora, deprimerad, uppmärksamhets sökande emo? Äh, skitsamma. Han älskar mig i alla fall och han bryr sig verkligen och gör aldrig något som jag verkligen inte vill. Jag älskar honom och vill göra allt jag kan för honom. Och jag har bara EN kille nu och det är min bobbis

Nu fick jag det ut ur hjärtat / Graphite