Jag tänker inte låta mig ge efter för den konstanta längtan efter rakbladen. Jag vill skära mig så jävla mycket, hela tiden. Trots att jag går omkring och tänker på det så mår jag inte dåligt, jag bara längtar.
L messade mig och frågade om jag ville hänga med och bada i helgen på aspenbadet men jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar att bada men vill inte visa min kropp för någon och absolut inte visa mina ben som är fulla med ärr efter självförvållade skärsår. Om någon skulle få veta hade jag nog inte viljat veta av dem längre, skärandet och ätstörningarna vill jag hålla för mig själv utan att någon lägger sig i. Men det är verkligen ett helvete. Och jag vet inte hur länge jag kommer palla med detta, lixom, det gör verkligen ont. Men om jag står ut till jag är 25 så borde det värsta vara över, det är bara 10 år och 4 månader kvar.
Back to the subject, vad ska jag säga till L?! Hon kommer fråga varför och då kan jag inte säga "JAg har skurit mig och vill inte visa det för dig, plus att jag hellre dör än visar min fula kropp i bikini".