Igår var jag på mötet hos soc och jag kan ärligt säga att det var det värsta jag gjort i hela mitt liv, och jag har gjort mycket dåliga saker. Jag har fobi för möten där flera människor samlas för att diskutera personliga saker och ännu värre, när man diskuterar MINA personliga upplevelser! Socmänniskan var en tjej på kanske 30 år med brunblondt hår och glasögon. Hon var snäll och så men jag tror att anledningen till att jag ogillade henne så starkt var frågorna hon ställde till mig. Jag vill inte att någon människa, och särskillt någon främling som jag aldrig täffat ställer frågorna som den mest naturliga sak i världen. Till råga på allt sitter mina föräldrar på varsin sida om mig och lyssnar på allt.

Soc: Fick du se dem också(killarna som utnyttjade mig)?
Jag: *nickar*
Soc: vad fick du se?
Jag: Det vill jag inte gå in närmare på.
Soc: okej.

Det första vi gjorde var att vi skulle gå igenom psykologens orosanmälan (hatar fortfarande det där förbannade ordet) och då var det verkligen rakt på sak. "Det står här att du har blivit ustatt för sexuellt övergrepp och haft ett självskadebeteende". Jag fick också veta att jag uppvisar (Dissociativa?) symtom där jag inte kommer ihåg mycket om själva upplevelserna. Det var en av de största chockerna, hon sa det som om jag var sjuk.
Jag förstår inte hur såna samtal kan hjälpa? Hur tror man att en människa kan må bättre av att bli skickad till någon myndighet där de förväntar sig att jag ska svara på frågor som jag inte ens själv vill veta av?

Så fort jag kommit ut i trapphuset började jag gråta. Det gick bara inte att hålla tillbaka och jag är en sån som ALDRIG gråter offentligt. Jag kommer aldrig gå in dit igen.  Socmänniskan pratade om att hon tvingades prata med direktören för att se om de måste vidta rättsliga åtgärder. Att känna sig överkörd är knappt förnamnet!

Det var som att bli utsatt för skiten en gång till.

Utan den här låten vet jag inte vad jag hade tagit vägen, så jäkla underbar <3

Nu ska jag försöka sova. Gonatt på er.